onsdag 30 november 2016

You're broken down and tired, of living life on a merry-go-round
And you can't find the fighter - But I see it in you so we gonna walk it out
And move mountains, We gonna walk it out, And move mountains

All we need, all we need is hope
And for that we have each other

And we'll rise up, high like the waves
We'll rise up, In spite of the ache
We'll rise up, and we'll do it a thousand times again




Männen i mitt liv (minus prince louie von citikka) håller på med
projekt golvläggning
i gamlis.Senast hade jag den stora äran att få
träffa deras arbetskamrat, Paavo.

"Kom å hälsa på Paavo, vår duktiga arbetskamrat. Han jobbar på
bra fast han luktar som om han haft ett  hårt liv!"


Sådär annars så försöker vi väl leva så normalt som det går. Vi tar det mycket
lugnt. Vilar och återhämtar oss, allihopa. Vi lever på golvnivå och gör allt vi
kan för Tingeling så att hon ska vara lycklig, känna sig trygg och må bra v


Mollsan stöttar och vaktar allt va hon hinner å kan :) vilka starka tjejer vi har!

Lilla fröken Tingeling börjar piggna till och blir mer och mer som sig själv igen.
Hon har börjat stöda på höger fot nu och tar sig fram för egen maskin rätt bra!

Förra helgen firade vi lite lillajul i gamla vasa rock city
Pappa hade pyntat så fint och stämningsfullt!

& mamma var så söt och fixade lite lillajulspaket åt allihopa :)


torsdag 24 november 2016

I throw myself into the sea - Release the wave, let it wash over me
To face the fear I once believed - The tears of the dragon, for you and for me 




Hämtar ork och kraft ur detta idag. Och imorgon. Och flera dagar framöver.




You're a warrior.
Warriors don't give up and they don't back down.
Pick up your sword and shield
and fight.

Idag har det gått en vecka. En hel vecka sedan vi satt där i väntrummet hos veterinären. Hela
familjen var samlad, med ångest i brösten och tårar på kinderna. Minuterna kändes som timmar.

Tingeling var med om en olycka där hennes höft hoppade ur led. Samma dag försökte man i Vasa
dra höften på plats, men den luxerade igen och igen och igen. Jag kommer aldrig glömma paniken
och chocken som kastade sig över mig, då veterinären med sorgsen blick, kallade in oss i det mörka
behandlingsrummet där vår lilla ängel låg. Vad de sa minns jag inte. Alla deras ord gick rakt genom
mig. Allt jag såg var Tingeling och röntgenbilderna på skärmen. Plötsligt hör jag hur de säger att de
inte kan göra mer för henne nu. Att hon måste opereras så fort som möjligt. Jag kunde inte andas.

Vi hade alla våra skyddsänglar med oss torsdagen den 17 november, för efter många telefonsamtal
fick Tingeling en tid för operation redan nästa dag!  Alternativet skulle ha varit stillasittande +
värkmedicin i en bur, i en veckas tid! Det skulle nog ingen av oss ha överlevt.
Natten till fredagen höll ångetattackerna mig vaken hela natten. Kl: 05 startade vi iväg mot
Hattula där Tingeling opererades. I många långa timmar jagade mörkret och ovissheten oss.
Hela bilresan dit höll jag om Tingeling. Jag pratade med henne om allt vackert vi upplevt
tillsammans, hur mycket vi alla älskar henne och hur oändligt med glädje och kärlek hon givit
oss. Jag var vettskrämd och livrädd. Livrädd att jag aldrig skulle få hålla om min lilla flicka igen.


På grund av hennes hjärtfel är varje nedsövning en risk. Kommer hennes hjärta orka fortsätta slå?

Aldrig förr har jag känt mig så hjälplös som den dagen. Min älskade lilla flickas öde låg i andras
händer. Jag skakade av gråt, ångest och oro då vi lämnade henne i armarna på människan som
skulle försöka hjälpa henne. Hela mitt inre var i kaos. Allt snurrade i panik och förtvivlan.
Mellan kl: 9 och 15 visste vi ingenting. Vi kunde bara önska och hoppas.

Jag bad Tingeling att kämpa. Och kämpade gjorde hon minsann. Vi har en riktig fighter bland oss.
En modig kämpe, en sann hjältinna.
 Kring olyckan har vi ändå kunnat vara lyckliga över många saker. Vi har varje dag försökt se det
positiva i just den dagen. Vi försöker hitta något bra i varje här och i varje nu. Vi har fått ett enormt
stöd och massor av hjälp av våra nära. Speciellt mina föräldrar. Skulle inte ha orkat så här långt
utan mamma och pappa. Mamma hjälper mig andas när panikattackerna och ångesten tar över.
Och pappa är här hos Tingeling varje dag då jag och Robin jobbar.

Helgen efter operationen bodde vi i gamlis. Vi låg hela helgen på golvet med Tingeling. Hon är inte
ensam en enda minut. Tillsammans kämpade vi och klarade de första dagarna. Alla dessa dagar har
flytit ihop till en dimma för mig. Alla dessa känslor, alla dessa sömnlösa nätter.

Vardagen hann ikapp oss och vi flyttade hem till Gerby. Här är vi nu. En vecka senare.
Tingeling håller på att piggna till och börjar småningom bli sig själv igen. Någon är hos henne
hela tiden. Vi vaktar såret så att det ska få läka ifred. Vi hittar lösningar till problem som byter av
varandra. Vi stöttar varandra och gråter och skrattar tillsammans. Vi sover på golvet hela familjen.

Molly håller ständigt ett vakande öga över Tingeling. Hon vill inte gå några långa promenader,
utan gör det hon ska och drar sedan hemåt. Hon måste fort tillbaka in till sjuklingen v


Nu tar vi ett steg i taget. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vi glädjs åt varje stund
vi får tillsammans med våra älskade små flickor. Varje andetag räknas.

Ta hand om varandra där ute. Livet är skört och livet är kort.
Oavsett hur många år man får tillsammans med sina fyrfotade vänner,
kommer de alltid att vara för få. Tiden kommer alltid vara för kort.

måndag 21 november 2016

fredag 4 november 2016

E sker itt na men e var myki jåort!

Förra helGin (jenny!!!!!) öppnade vi däckbytarfirma hos westergård's igen.


De tre männen i mitt liv. Observera hande stiliga citikkan i bakgrunden!

Passade på att köra lite skogstalko då vi en gång.. va igång.. ?